Östersjöfisk som beredskapsmat

Sverige är det land i Östersjöregionen med i särklass längst kust. Därmed har vi hypotetiskt störst tillgång till den fritt växande fisken i havet. En livsmedelsresurs som inte har några uppfödningskostnader och med en sund förvaltning är potentialen enorm.

På inbjudan av Björn ”Böna” Petersson (S) och Joanna Lewerentz (M), miljö- och jordbruksutskottet, höll Marint centrum i Simrishamn ett seminarium i riksdagen i februari. Temat var ”Fisk fångad i Östersjön som beredskapsmat”.

- I en krissituation är fisk gratis mat och fritt tillgänglig i svenska vatten. Med en bättre förvaltning skulle vi kunna ha mycket mer fisk i havet och därmed en större nationell livsmedelsförsörjning, säger Vesa Tschernij, fiskeexpert på Marint centrum i Simrishamns kommun på Österlen.

I dagsläget fångar svenska fiskare i Östersjön runt 70 000 ton fisk per år, med kustfiskets fångster (1 700 ton) medräknade. Av sillen blir mindre än 10 procent mat på svenska bord, av skarpsillen 0 procent.

- I dagsläget, när endast 31 procent av de svenska yrkefiskefångsterna i Östersjön landas i Sverige, blir endast 5,2 procent mat, vilket motsvarar 26 miljoner portioner - eller 2,4 portioner per invånare, fortsätter Vesa Tschernij. Skulle man däremot göra mat av all fisk, 20 700 ton, som de svenska yrkesfiskarna fångar och landar i Sverige, så ökar man beredskapsnivån till 188 miljoner portioner eller 18,5 portioner per invånare.

- Om vi kan återskapa större fiskbestånd i Östersjön stabilt över tid, skulle vi kunna öka fisket och lätt komma upp i storleksordning 400 miljoner portioner, vilket motsvarar en hel månads matberedskap för hela Sverige.

En utmaning är att antalet yrkesfiskare har minskat med 59 procent de senaste 20 åren. Ett annat problem är att 58 procent av fiskekapaciteten idag är låst i fem fartyg i den storskaliga industrifiskeflottan, vilket gör fisket mycket sårbart i händelse av kris eller krig.

- Den största osäkerheten är det ekologiskt oroväckande beståndsläget, hur många sillar och skarpsillar det finns och hur de mår, säger Vesa Tschernij.

Utöver oro över ekologin, påvisar analysen även betydande logistiska utmaningar kopplade till hamninfrastruktur och fiskeflotta. De stora svenska resurserna i form av sill- och skarpsillsbestånden finns huvudsakligen i den centrala och södra Östersjön. I dagsläget (2023) handlar det om 80 000 ton fisk. I ett krisläge kräver landning av denna kvantitet både flera och mer geografiskt utspridda landningshamnar med beredning samt en optimal flotta bestående en blandning av flera små och medelstora fiskefartyg.

Under den efterföljande frågestunden vid seminariet uttalade många riksdagsledamöter stöd för dessa principer och diskussionen fokuserade på reformbehov inom riksdag och regeringens mandat, som att omstöpa det nationella, pelagiska kvotfördelningssystemet (som löper ut 2029) och behovet av att bygga upp bestånden till nivåer som gör att vi kan undvika ”jojokvoter” som idag omöjliggör investeringar i fartygsflotta, hamninfrastruktur och i beredningsledet.